Världens längsta berg- och dalbana?

Äntligen börjar jag få ordning på kroppen igen efter ett stökigt år, det har verkligen gått upp och ner. Tittar jag tillbaka till 28:e februari så är det nog fortfarande ett av mina bästa pass jag haft 2015. Jag var verkligen i kanonslag varenda minut av de dryga 5 timmarna jag hann med innan jag gick i asfalten. Jag gick från toppen till botten på en ynka sekund.

2015-03-04 17.22.43-1

Här gjorde jag inte många knop

Där nere höll jag mig ett tag av naturliga skäl innan jag sakta började ta mig uppåt igen, några småsvackor kom och gick i takt med att benet sakta läkte ihop och rörligheten började komma tillbaka. Men det gick uppåt vilket var det viktiga. Det närmade sig läger på Mallorca och dit skulle jag som ledare, ännu på planet var jag osäker på hur det skulle gå…

På plats på Mallis, oviss men ändå glad

Lägret tog fart och det kändes (nästan) som jag aldrig varit skadad. Jag matade på och släpade runt gruppen runt hela bergskedjan och cyklade därmed längre än jag någonsin gjort. Det bästa av allt var att det kändes oförskämt lätt. Jag var långt uppe igen och hade glömt hur det var där nere. Under veckan tog jag mina första trevande crawltag och löpsteg, detta var 6 veckor efter nyckelbensbrottet.

Uppe på toppen igen på Mallis

Jag kom hem glad i hågen och fortsatte träna på MEN jag hann inte många dagar innan jag fick akut ont i hälen efter ett intervallpass (som såklart känts kanon). Bara att dyka ner igen, hälsporren var inget som gick över på en helg. Jag var såklart inte nere fullt så lågt som 28:e februari, men en gren var utslagen. Cyklingen gick fint men simningen var det också en del kvar på.

Glad över att i alla fall kunna cykla mig helt slut

Nu var det dessutom dags att börja tävla, först till Provance 70.3 och sen Barcelona 70.3. Tyvärr utan minsta förhoppning om att kunna genomföra löpningen. Ett av årets stora mål (att kvala till VM 70.3) grusades under maj månad. Jag var på väg uppåt men det gick inte i blixtens hastighet direkt.

Fantastiska cykelmiljöer i Barcelona

Juni drar igång och jag likaså när jag åker till ett kallt Gothenburg tri, simmar i 14 grader, cyklar i regn och springer i mål som vinnare i solskenet. Segern smakade gott men bäst smakade 10 km löpning utan smärta. Det började växa ett hopp om att SM hemma i Jönköping ändå kunde gå bra. Jag avslutar juni uppe i Vansbro med en godkänd 2:a plats bakom suveräne Björn Andersson efter ett krig mot min egen vägg som såg ut att putta av mig från pallen och mer därtill.

Skadefri och glad över segern i Göteborg

Planen att köra SM Olympisk i Västerås veckan innan Jönköping kändes bra, ett bra genrep. Men återigen var det dags att hoppa ner några snäpp då en förkylning satte stopp för start och sista förberedelserna inför årets stora mål. Det blev visserligen en kort rackare men den kunde nästan inte varit sämre tajming på. Den här gången handlade det inte om att börja klättra igen. Nu var det bara att väcka kroppen inför stundens allvar.

Nervös sista dagarna inför SM

SM i medeldistans i Jönköping och mitt livs andra försök att knipa en medalj. Jag gjorde en kanonbra simning och efter ett varv på cykeln var jag i ledning. Men det berodde mer på mina konkurrenter än på att jag gick särskilt bra. Jag fick slita som aldrig förr. Löpningen likaså, det var inte min dag eller mitt år heller för den delen. Med nöd och näppe lyckades jag ändå knipa en 4:e plats långt från pallen. Visst kändes det skit, men å andra sidan var jag ändå ganska nöjd att bara kunna vara med och genomföra loppet efter den stökiga vår som passerat. Att sen tangera min fjolårsplacering var kanske inte så tokigt ändå. Att tävla på hemmaplan är svårslaget, publiken är super och jag vill verkligen tacka alla som hejade på mig. Det gjorde plågan till en njutning, ett minne jag alltid kommer bära med mig.

20001155781_f6fd02f96c_o

Ovärderligt publikstöd, vilken känsla!

Resten av sensommaren försökte jag tävla ikapp allt jag missat, det blev ingen succé direkt. Jag kom aldrig i form och bröt nog mest ner mig själv; 7:a i Malmö olympisk, 4:a Kalmar sprint, 22:a på blodomloppet, 3:a i Sala medeldistans, 6:a på Tjörn medeldistans, 2:a Johan Bauer Trail, 6:a på Löprallarn och sen tog det stopp. Efter ett långpass i Stockholm city fick jag rejält ont i stortån. Kanske var det en rest från hälsporren, kanske var det bara en följetång från året 2015. Det var i alla fall inte läge att springa något mer på ett tag. Den här gången gick det nog mer långsamt utför än uppför. Men likaså bra att jag då fick en operationstid för att plocka ut skrotet i axeln. Bort med det, några lugna dagar och sen kunde jag köra på med träning igen.

2:a på John Bauer trailrun efter en riktigt bra känsla

Lite vilsen som jag var tog jag då kontakt med Aktivitus, vi körde tester och utifrån det satte vi en genomtänkt och uppstyrd plan för framtiden. Innan jag hann dra igång den var det dock dags för en sista (?) djupdykning. 11 dagars förkylning är som tur är inget jag åker på speciellt ofta, men nu är även den avklarad.

Numer testas och coachas jag av Aktivitus

Sista veckorna har gått grymt bra och jag har känt mig bättre och bättre för varje pass. Det bästa är att det inte bara är en känsla, det är även något jag ser i både watt och tempo. Visserligen med utgångspunkt från en förkylning så konstigt vore väl annars. Men alldeles oavsett så är det här jag står och detta är vad jag utgår ifrån. Jag har ett bra tag till att jobba på innan jag drar till Göteborg och testar mig igen. Då hoppas vi att alla siffror pekar uppåt och att berg- och dalbanan är uträtad till en enda stabilt lutande uppförsbacke mot Vansbro och SM 2016!

Mot nya mål!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s