Smärtsamt med blanka skidor

Igår körde jag Marcialonga för tredje gången på lika många år med rekordlite snö i omgivningen, ingenting med andra ord. Trots detta genomfördes loppet på ordinarie bansträckning med konstsnö hela vägen. 70 km med tre spår på bredden, det är lite skillnad mot de 2 km slingorna vi har på hemmaplan.

Förra året var loppet avkortat vilket bjöd in till stakning då banan blev betydligt lättare. I år var som sagt alla backar med men jag bestämde mig ändå för att testa att köra ovallat. 

Banans första 18 km går konstant uppför från Moena till Canazei innan man vänder tillbaka ner genom dalen och får en behaglig resa med lätt utför. Spåret går genom flera byar och även skidstadion i Val di Fiemme. Sista 5,5 km vänder man uppför igen för att sedan avsluta med Marcialongas egen final climb upp i byn Cavaleze (mitt emot slutbacken i Tour de ski).

De första 18 km tog dock knäcken på mig, jag inledde offensivt och plockade stadigt placeringar men strax innan banans högsta punkt gick det åt andra hållet. Jag var slut i musklerna och kände mig som en statist…

Med smärta i ryggen, axlarna, händerna och handlederna var det svårt att kriga vidare och det lockade att kliva av vid hotellet efter knappt 30 km. Jag segade vidare med en strid ström passerande. I Canazei låg jag 360:e och 27 km senare vid nästa mellantid var jag nere på 463:e plats. Ingen vidare trend där inte..

Men min styrka är att hålla på länge och när fler började bli trötta kunde jag till att börja med hänga på passerande smågrupper och vända på trenden. Efter ytterligare någon mil började jag köra om folk igen. Jag fick tillbaka lite självförtroende och ner mot banans lägsta punkt tömde jag min flaska (bestående av dubbel dos sportdryck + en gel) och tog någon extra gel. När vi vände uppåt igen var jag helt plötsligt starkast i sällskapet och därifrån var det jag som körde om.

Slutligen närmade jag mig finalbacken, i botten fanns vallaservice som jag gladeligen mottog innan jag tog mig an branten. Sen var det ”bara” att tömma det sista, vrida upp pulsen några snäpp och gneta på. I botten på backen låg jag 433:a och väl i mål slutade jag 399:a. Jag placerade mig på 85:e bästa tid i backen. Det hade varit roligare att vara topp 300 i mål, men det är kul att vara bra på något!

Nu stannar vi kvar ett par dagar till och njuter av solen, konstsnön och vyerna innan vi åker hemåt på torsdag.

Ett par bilder från backen:   
    
    
och ett par från spåret utanför hotellet:

    
  
Arrivederci!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s