IM Mallorca – gick enligt kalkyl

Race reporten i förra inlägget fick inte bli för lång, så här kommer ytterligare några grejer från min IM-debut. Jag skissade på ett litet tidschema ett par dagar före start. Några tillhöftade rikttider till Malin så att hon skulle kunna planera sin dag och vara med vid langningarna. Det visade sig inte vara alltför dåligt gissat så jag tänkte därför dela med mig av dessa och vad utfallet blev.

07:30 start – mitt i prick såklart 😉
08:25 sim upp – 08:23
10:45 cykel varvning Alcudia (85 km) – 10:38
13:20 Löp ut / första langning – 13:20:33 får man ju säga var ganska nära
13:58 Andra langning (9 km) – 13:59 pip
14:37 Tredje langning (18 km) – 14:38
15:15 Fjärde langning (27 km) – 15:18 fortsatt riktigt bra, men härifrån och in tappade jag lite tid
15:54 sista langning (36 km) – 16:01
16:20 målgång – 16:30:58

För att sammanfatta gick simningen något fortare än jag trott, växlingarna gick betydligt fortare än jag räknat med, cyklingen några minuter längre än jag hoppats men med sim och växel inräknat blev det ju mitt i prick. Löpningen gick helt enligt plan till 27 km, sen hade jag en svacka fram till 4,5 km kvar där jag höll tidplanen resterande kilometer. Målet var 9 timmar, ambitionen var 8:50, resultatet blev 9:00:58. Nästa år ska jag putsa den tiden rejält.

På sidan ironmanstatistik.se listas alla Sveriges ironmantider och nu har även jag kvalat in på listan. Min tid räckte bara till 47:e personbästa genom tiderna men som debuttid var det den 8:e bästa någonsin och det på en långsam bana (just nu verkar listan strula lite, men för någon vecka sen var det 8:e tid i alla fall). Riktigt kul! Dessutom kan jag under minst ett år njuta av att ha bästa svenska tiden på Mallorca. Kul sida för en statistiknörd (med pinsamt dåligt minne för tider) som mig.

Just nu är cykeln inne på service hos Arne på Öster Cykel, men när den kommer hem igen ska den få vila ett tag. Jag kommer inte sälja den i år, den har funkat alldeles för bra för det. Istället kanske det kan bli en bike fit framåt våren. Argon 18 kommer inte heller att ändra något på den till nästa år, så ett hett tips är att slå till om det är någon som säljer sin E119 tri+ i år. Den är grym!

Nu tar vi helg och sen blir det att börja blicka mot 2017 och en ny tävlingsplan, den är inte spikad men jag kan väl säga så mycket som att vistelsen på Mallorca gav mersmak och att Kalmar IM kommer köra herr pro nästa år igen. woop woop!

IM-debut med mersmak – Mallorca Race Report

När jag började med triathlon 2014 så visste jag inte riktigt vad jag ville satsa på för distans, men efter några diskussioner med Christian kom vi in på halvdistansen (HIM). Av flera anledningar men kanske främst för att det på denna distans inte var helt avgörande att vara en bra simmare men även för att långa distanser verkade vara min grej. Jag visste inte jättemycket om triathlon men såklart kände jag till VM på Hawaii och därmed kändes det givet att någon gång även satsa på den dubbla distansen. Jag ville dock inte kasta mig rätt in i den fulla distansen eftersom det kändes alldeles för långt för att jag skulle kunna tävla mig igenom den. Det skulle bara bli en överlevnad och inget annat jämfört med den halva som låg inom tävlingstider jag tidigare utsatt mig för och visste att jag kunde hantera.

Fokus har i år precis som tidigare år varit HIM med en liten twist; att testa på den fulla distansen och utvärdera om jag var redo. Därför planerade jag in denna tävling i slutet av säsongen på en ö som jag ändå varit en del och tränat på. Det kändes både kul och inspirerande att äntligen få köra men helt ärligt gick den känslan helt över på tävlingsmorgonen, tankarna for genom huvudet. Vad hade jag gett mig in på?


Startskottet small av och och jag gjorde en riktigt bra start (igen!) och var till och med först en kort stund, märklig men härlig känsla. Det gick dock över ganska snabbt och jag upplevde att alla simmade ifrån mig till formen av en lång spjutspets. Efter 1000 m kom första sväng och till min förvåning upplevde jag att hela gruppen tryckts ihop till en klunga där jag var bra med. Tillbaka mot stranden kändes allt mycket bättre och jag var en del av en bra klunga. Jag kunde inte se någon framför men undrade om jag verkligen kunde vara i yppersta tätgrupp. Efter 2,4 km var vi uppe på stranden och vände inför en sista loop, jag tyckte vi mötte några in mot varvning men kunde inte avgöra hur många eller hur långt före de var. Tappade lite mark i klungan under varvningen men var hyfsat med upp ur vattnet, sneglade på klockan och såg att jag simmat på 53 min (och låg på 14:e plats) vilket kändes riktigt bra med tanke på att det var utan våtdräkt pga varmt vatten.


Ut på cykeln hade jag bara ett fokus att hålla mig inom 250-260 watt. Det var några som svepte om direkt men efter ett tag bildades en klunga och jag intog en passiv roll längst bak. Jag tillät mig att öka trycket emellanåt för att inte tappa draget men överlag valde jag att släppa lite uppför och istället köra ikapp utför. Dels för att jag upplevde det som en lättare taktik och dels för att jag kände att det inte fanns någon snabbare cykel än min, utför stack den bara iväg. Kan liknas med att ha bra glid på ett par längdskidor. Jag gillade också att vi under hela första varvet hade en till två motorcyklar som bevakade oss så att ingen kunde ligga på rulle.

Första 90 km gick hur lätt som helst, jag höll min taktik och snittfarten låg bra nära 39 km/h. Nu väntade dock en betydligt långsammare del när det var dags att dra upp i bergen. Jag fortsatte med min något tillbakahållande taktik och i början drog hela klungan ifrån mig, men efter halva backen körde jag om ett par stycken i alla fall som förmodligen gått lite hårt i början. Utförskörningen gick inte alls bra, jag var för feg helt enkelt men jag försökte lugna mig med att det inte skulle rinna iväg alltför många minuter där ändå. Resterande 4-5 milen blev ganska ensamna och allt började kännas ganska långt. Jag höll ihop det bra och slutade på ett NP på 267 watt, ett medel på 247 w och en snittfart på 36,5 km/h. 4.52 var ett par minuter långsammare än jag hoppats men totaltiden (5:50) var precis den jag hade hoppats på inför löpningen. Jag hade nu 3.10 på mig att avsluta maran för att klara mitt mål på 9 timmar totalt vilket kändes skönt då mitt andra mål, att klara maran under 3.00, kändes avlägset.


Gav mig ut på löpningen och blev chockad över känslan, det kändes hur lätt som helst att springa och jag fick bokstavligen säga till mig själv flera gånger att sakta ner och ta det lugnt. Efter 3 km gick det dock över och det kändes som all energi rann ur mig på en sekund. Helt plötsligt var det nästan tvärtom om, jag fick peppa mig själv att öka lite. Efter 4-5 km passerade jag dock svenskhotellet sunwing och fick världens bästa hejarop och första gelen började nog verka i samma veva. Jag kom tillbaka och allt gick lätt igen, första halvmaran bara flög förbi på 1:31. Perfekt!


Någonstans runt 25 km började det dock bli lite jobbigt och jag fick börja kämpa på allvar, 3 timmarsgränsen började rinna mig ur händerna och jag fick skifta fokus på totaltiden. Med ett varv kvar, 9 km kändes det nästintill omöjligt att klara de där 9 timmarna. Det krävdes 4:30 fart resten och även ifall det inte är någon superfart så kändes det nästan så efter en lång dag i tävlingsmode. Vid sista langningen från Malin hade jag fortfarande tiden inom räckhåll men inte riktigt huvudet med mig, vid nästa vätskekontroll gick jag och sög i mig allt de hade att erbjuda innan jag sprang vidare och någonstans där bestämde jag mig för att ändå ge det en chans. Det kunde gå om jag bara bet ihop sista 4 km.

Det blev en hård långspurt eller vad man ska kalla det därifrån och in i mål, jag kippade efter andan och ut ur munnen kom ett kvidande och pipande som gjorde att ingen kunde missa att jag kom. Ett bra sätt att få fri väg på den smala strandpromenaden. Jag såg på klockan varannan sekund och kände att det nog ändå kunde vara möjligt om bara det där upploppet ville visa sig snart. Så fick jag äntligen syn på skylten som visade vägen in mot mål och såg att det handlade om sekunder. Det kom upp en konkurrent jämsides och det var upplagt för en spurtduell dessutom. Jag krämade ur det allra sista ur kroppen och när jag som bäst laddade för att vika in på upploppet högg det till i baksida lår, jag kom ingenstans och jag insåg i samma stund att 9 timmarsgränsen var förlorad så jag hade inte jättemycket att kriga om längre. Publiken var dock fantastisk och skrek åt mig att fortsätta gå och jag kom igång igen. Gick in i mål och hade god tid att ge high five till speakern Paul Kaye och såklart Malin, Rickard och Nina som supportat hela dagen. Killen jag spurtade mot hade förresten 8:59:56. Själv fick jag nöja mig med 9:00:58, men i det stora hela grämer jag mig inte över det. Jag var bara 59 sekunder från mitt huvudmål och det är inte illa för en förstagångare.


Det var bra mycket roligare än jag väntat mig, faktum är att jag hade kul nästan hela tiden. Jag gick så nära min plan hela tiden att allt bara kändes positivt, jag hade mycket krafter i kroppen och kände mig stark. Inga problem med energiintaget eller magen på hela racet vilket såklart var lite nervöst efter erfarenheterna på Tjörn. Jag hade fantastiskt stöd under hela loppet av många jag kände men också en hel drös med svenskar som gav glada tillrop. Det här gav mersmak!

Tack ska ni ha alla som stöttar mig, ni vet vilka ni är! Och supertack till mina sponsorer:

#mightysport 

#lyckesoptik 

#jsonized 

#aktivitus 

#jönköpingenergi 

#östercykel 

#fodax 

#susannedalsätt 

#ikhp 

#salmingrunning 

#argon18 

#personligprofil